Under mina, snart, tre år på Gekås har jag aldrig stött på några döva, vad jag vet. Tills för två veckor sen. Då fick jag en man i kassan som inte hörde eller kunde tala. Vi fick kommunicera via en liten pappersbit och penna.

Jag har länge funderat över vad jag ska göra med mitt liv. Eftersom veterinär-drömmen gick i kras har jag flitigt tänkt på annat. Jag har varit inne på att bli tolk. (fult ord för övrigt) Och igår när jag satt i kassan fick jag en tant som också hon va döv.
Det är ett tecken. Visst är det!?